LetsSingIt the internet lyrics database
en
3
picture

Lars Winnerbäck

75
4.3 / 5
New content available, review now!
Artist info:
Also known as
Verified yes
Albums34
Songs203
About1991

En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.

Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.

Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.

Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.


1992

Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.

Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.

Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.

Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.


1993

På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.

Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.

På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.


1994

En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige.
När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver.
Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.

Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.

Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.


1995

Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo's pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.

På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.


1996

Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.

Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.

Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.

Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba.
Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.

I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.

Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.

I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb.
Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.

Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.

Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.


1997

Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.

Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.

Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.

Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.

På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.

Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.

1998

Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag.
Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.

När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.

Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.

Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.

Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.

På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.

Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.


1999

Elvira passade på att sälja sina båda skivor till Universal. Dom gjorde en deal som gav dom och mig några tusenlappar på stubben och några procent i all evighet. För tusenlapparna åkte vi till London alla fyra i tio dagar och hittade tillbaka till stämningen vi förlorat. Det var en av dom roligaste resor jag gjort. Det var som att vi blåste omkring där som skräp på gatorna, fastnade en stund nånstans och blåste sen vidare i vinden tills vi varit över hela London. När jag sjunger Solen i ögonen brukar jag se den resan framför mig.

Vi fortsatte turnera på våren nittinio, till och från. En dag satt jag, Lilja och Sundström på KonTurs kontor och drack kaffe. Sundström pratade om en dröm han hade, att turnera som det gjordes på sjuttiotalet. Att vara flera artister, massor av folk och ungar och åka buss och se vackra platser och ha en jättestor, dånande fest med publiken. Alla ska vara med och vi ska ha tamburiner och sjunga i bussen och spela brännboll och ha semester med musiken, tyckte han. Jag såg framför mig en dikt av Artur Lundqvist där han vill vara en fanfar. Senare satte Lilja ihop en idé med Sundström, Johansson, Kjell Höglund, Karin Rehnberg och mig tillsammans med en sjumannaorkester inkluderat blåssektion. Bland skurkar, helgon och vanligt folk skulle vi kallas, efter en låt av Kjelle. Vi skulle turnera hela sommaren, men när det började närma sig kände jag mig osäker. Jag hade gjort så mycket nu med Sundström och Johansson och ville egentligen pröva vingarna mer själv. Jag tyckte bilden av mig hade blivit proggaren Sundströms lillebror, och det var orättvist. Jag hade redan planer på nästa skiva och ville då handplocka musiker själv, producera själv och försöka avlägsna mig från mina handledare. Jag var som en tonåring i familjen på den turnén. Satt och tjurade och tyckte folk var pinsamma och ville bara flytta hemifrån. Konserterna var spektakel som kunde sluta var som helst, vi hade en bar på scen. Vi hade vansinnigt roligt ibland, och jag gick från scenen till hotellrummet utan ett ord ibland. Och alla tidningar som skrev om oss fokuserade på huruvida jag höll på att "gå om" Sundström eller inte. Jag ville inte bry mig, men det blev tröttsamt.
Vid sidan om började jag jobba med Kom-skivan. Jag hade sett Ulf Lundell några gånger dom senaste åren på hans turnéer och hade fastnat för Norpan Erikssons trumspel. Norpan är unik. Han spelar med hjärtats takt, följer texter och ögonblick. Han kan göra ett stadigt och fast komp levande. Han är sparsmakad men aldrig tråkig. Nygren ringde och frågade om han ville vara med och det ville han. På rekommendationer frågade jag Josef Zackrisson som jag aldrig hade hört spela. Christian Edgren, en studiotekniker jag hade jobbat mycket med, hade spelat in Josefs band The Kooks och sa att han var en bra rockbasist. Han hade också spelat med Eric Gadd och Titiyo. Jens Back ville jag förstås ha med i det här bandet också och gitarrist blev Fredrik Blank som spelade mycket med Staffan Hellstrand. Jag kände att jag tog ett stort steg med Kom-plattan, som att jag hittat det perfekta bordet på en full restaurang.

På hösten nittinio köpte jag en bostadsrätt på Bjurholmsgatan och sålde min frihet till Handelsbanken. Det var en gulmålad etta på åttonde våningen med en fantastisk utsikt över Vita bergen och Sofiakyrkan. Tyvärr hade jag en granne under mig som skrek Jävla idiot så fort jag gick över golvet. En gång kom han upp och sa att han skulle ringa till polisen om vi inte dämpade oss, då satt vi och spelade kort, jag och Mathias, och han hörde när vi blandade.

Staffan Hellstrand skulle på turné den här hösten och jag också. Han ringde och sa att han tänkte be Fredde Blank följa med, men om Fredde valde att åka med mig så hade han nys om en gitarrist som hette Johan Persson. Fredde åkte med Hellstrand och jag kontaktade den här Johan Persson. Det visade sig att han redan kände Jensa och att jag hade träffat honom en gång på krogen. Persson var nybörjare på gitarr, egentligen pianist. Eller dragspelare. Han är från spelmansvärlden, kan spela alla instrument han håller i. Johan kan alla sånger jag kan och lika många till. Han kan alla verser, och det säregna i ackordföljderna. Han spelar med blodomloppet, och han spelar alltid. Han bjöd mig på middag en gång och stod i köket med sin strata över axeln samtidigt som han lagade mat. Jag antar att det är så jämt.

Vi behövde också en tjej som kunde sjunga och spela kompgitarr och det blev Charlotte Berg som ryckte in med kort varsel. Vi spelade på klubbar, hade premiär i Kristianstad och avslutning i Stockholm. Krille Stråth var turnéledare och har varit det sen dess. Det var fantastiskt att få åka med ett eget band.


2000

Efter millennieskiftet tog Magnus Nygren med mig till bokningsbolaget United Stage för att träffa Anders Larsson. Jag kände mig färdig med KonTur och ville fortsätta min frigörelse från Skurkarna. Larsson var två meter lång och hade en lång, blond hästsvans. Jag visste att han var en viktig person i musikbranschen som många såg upp till, men han var inte bufflig som dom flesta andra i den positionen. Han var ödmjuk och snäll till sättet, pratade med lugn skånska och hade en mycket genuin kärlek till livemusiken. Han var kreativ i tankegångarna, hade visioner om hur vi kunde gå vidare och utveckla våra framträdanden och verkade vara den perfekta blandningen av affärsman och idealist. Vi skulle turnera även den här våren.

Charlotte hade ett eget band som nu skulle spela in sin första platta på EMI och hon skulle ägna sig åt det. Jag frågade Idde Schultz om hon ville åka med. Ett långskott, tänkte jag, men man måste i alla fall försöka. På Med solen i ögonen hade hon gjort en duett med mig, Att fånga en fjäril, och körat på ett par låtar. Hon hade gjort två soloplattor som jag lyssnat mycket på. Hon var omöjlig att inte tycka om. Det var som att mungiporna drogs upp av sig själv när man såg henne. Djupa ögon och ett varmt leende, precis som hon låter när hon sjunger. Vi träffades på ett fik och hon hade sin andra dotter med sig som hon just varit mammaledig med. Hon var sugen på att turnera igen och sa ja. Vi gjorde en kortare vårturné på större rockklubbar med premiär på Münchenbryggeriet.
Jag hade svårare att skriva nu, åkte till Oslo för att komma ifrån ett tag och kunna fokusera. Jag kände stresstendenser, otillräcklighet. Jag behövde dubbelt så många dagar på ett år egentligen. Hela sommaren skulle vi turnera på alla landets festivaler och i oktober låg tio dagar bokade för skivinspelning. Jag hade inte låtar. Här började ett tåg rusa iväg som jag inte hunnit ifatt än. Jag har inte hunnit vara en vän till mina vänner. Jag har inte heller känt mig tillräcklig i mitt jobb. Jag har legat efter, skjutit upp det som skulle vara min resa och inte haft tid med det som skulle vara mitt bränsle. Men tåget tuffade på.
I maj hade IM, individuell människohjälp, en stor manifestation för Tibet i Lund och jag var där och spelade med bland andra Robyn, Mikael Wiehe och Petter. Dalai Lama var på statsbesök och vi fick träffa honom på en timmes frågestund på Grand Hotel. Jag vågade aldrig fråga något, tyckte bara att det kändes häftigt att vara i samma rum, men nästan lika häftigt att Robyn var där också. Men jag fick ett varmt handslag av exiltibetanen och gick därifrån lite starkare.

Under sommarens turné planerade jag också den kommande inspelningen. Vi skulle åka till England för att spela in, till Ridge Farm studio, nära Gatwicks flygplats. Veckorna innan var jag disträ, låg fortfarande efter med låtar, träffade vänner på caféer och krogar istället. En kväll satt jag på Mellis uteservering, någon av dom sista varma skymningarna, med Filip och han hörde hur det stod till och gav mig en uppläxning. Nu har du för fan din chans, sa han. Som vi kämpade med Elvira, och lyckades till slut, och så mycket flyt du haft sen dess så kan du ju inte sitta här och dricka öl med mig när du inte har låtar till en platta, sa han. Han fortsatte ondgöra sig över min lättja under tio minuter och det borde inte kommit från honom, men just för att det gjorde det betalade jag och skyndade iväg till skrivarstudion jag hyrde på Åsögatan för att tvinga ner mig vid skrivbordet. Filip hade rätt. Jag hade motarbetat mig själv, litat på muserna och deras undsättning och blivit nonchalant. Jag hade tagit fan i båten och behövde ro på som en dåre.

Inte mycket fungerade i huvudet. Jag hade en anmärkning hos kronofogden för en TV-licens som förblivit obetald och kunde därför inte köpa telefon. När jag en dag städade på kontoret hittade jag tre utbetalningar som frusit inne och högen med räkningar och viktiga papper var ogenomtränglig. Jag såg mina begränsningar och skaffade en ekonomisk rådgivare och eftersände all min post till honom. Det är det bästa jag gjort.

Staffan Andersson blev nästa tillskott i bandet. Jag ville ha en gitarrist till och hade sett honom spela på Tantogården med Love Olzon. Han såg ut som Dylan när Dylan såg som bäst ut. Han spelade på ett sätt som var hans eget, som att han hade en pakt med gitarren. Till skillnad från Johan Perssons gitarrspel så hördes det ingen Horgalåt i Staffans, inga spelmansnätter eller folkölsfyllor. Vad man hörde var ljud och ilningar från Täbys pendeltåg. Det var höghusmusik. Jag tänkte att han skulle göra sig bra med Persson och jag tänkte rätt.

Vi kom till Ridge Farm den första oktober på det nya millenniet. Skogarna var fuktiga och mörkgröna, regnet smattrade och det varma huset med torn och sagofönster, i vilket vi skulle bo, var osymmetriskt och inbjudande. Jag hade ett rum högst upp med snedtak. Golven lutade, det drog från karmarna och lakanen luktade hasch och lavendel. Omkring huset låg konstnärligt utformade buskar som en anställd trädgårdsmästare ansat i åratal. Det fanns en äng med får, en lada med en studio och djupa, kanske milsvida skogar. Vi åt och drack kring ett stort, runt träbord och ett par kvällar letade vi oss iväg genom skogarna till en pub som stod vid landsvägen och hette The Royal Oak. Där låg katter på fuktiga frottéunderlägg, en stor blind hund sov bakom bardisken och gubben som bodde där serverade mörk fatöl och billig whisky. Han berättade om Black Sabbath, att Ozzy var trevlig och att dom varit där och spelat dart. Många studiogäster hade varit på lilla Royal Oak. Gubben och den blinda hunden hade blivit del av en smula rockhistoria där ute på vischan.

Vi jobbade oerhört snabbt på Ridge Farm. Hela Singel är inspelad live, även sången. Magnus Nygren hade fått kicken från Universal, han kom aldrig överens med chefen, men han hade fått fortsätta jobbet ut med den här skivan och han var med dom första dagarna. Dom sista dagarna kom Lars Hansson, min nye man på skivbolaget, och bjöd på champagne. Sånt här händer hela tiden på dom stora bolagen. Av dom som jobbade på Universal när jag kom dit finns nu ingen kvar. Jag är äldst i huset.

På kvällarna i England gjorde vi drinkar och lyssnade på Magnus Lindberg. Ronny Lahti som var med som tekniker lärde oss spela snooker och kompisar kom och hälsade på. Vi var kungar i ett mycket litet rike, vi var riddare runt ett stort, runt träbord. Verkligheten låg långt bortom den engelska dimman.

I Sverige fortsatte inspelningarna på Södermälarstrand. Skivan behövde kvinnliga röster och i tre dagar fick jag förmånen att sitta och lyssna till Sara Isaksson, Idde, Vanna Rosenberg, Maria Andersson, Josephine Forssman och Anna Stadling när dom gjorde stämmor till mina sånger. Jag älskade mitt jobb.

Josef och jag gav oss ut på turné den här hösten. Han spelade bas, gitarr, piano och körade. Vi gigade bland annat på Bommens salonger i Göteborg sex kvällar och avslutade turnén på Münchenbryggeriet i Stockholm. Under tiden mixade jag och Ronny den nya skivan ute i Solna. Det blev en spretig skiva, gjord på iver och fylla, men jag kunde inte ha gjort den på nåt annat sätt. Jag var vilsen och ivägburen. Jag hade inte mycket till liv det året och jag mådde dåligt över det. Jag saknade en massa känslor.

2001

Vintern nollett träffade jag min tjej, Anna Platt. Jag kände henne löst sen Linköping, vi hade gemensamma vänner. Nu hade hon kommit till Stockholm efter fem år i Dublin. Jag var ivrig att visa henne Stockholm och vi gick på krogrundor tillsammans. Med henne växte jag, jag blev rolig och spännande precis som hon. Hon skrattade på rätt ställen och vi såg nyanser i varandra som skilde oss från världen och förenade oss. Känslor kom tillbaka och jag välkomnade dom urskillningslöst. Hon bodde i Vårberg och jag åkte dit och tyckte att det var den finaste förorten jag sett. Hon hade inga saker, bara en madrass på golvet, några CD-pärmar och en väska med kläder. Det var så jag ville leva. Träden, cykelvägarna och den antågande våren fick en betydelse.

Skivan Singel kom i mars nollett och en månad senare turnerade vi för första gången med det band som senare skulle kallas Hovet. Anna Stadling var det sista nyförvärvet. Hon hade en röst som kompletterade Iddes och hon var som gjord för mina låtar. Jag tycker Anna Stadling verkar se in i mina sånger nästan hemtamare än jag. Och hon är inspirerande vacker och omger sig med vackra saker, saker som berikar livet. God mat och passande viner, kryddor i krukor och vackert porslin. Både Anna och Idde utstrålar värme och jag vänder mig alltid mot dom i början av konserter och blir lite lugnare och tryggare när jag ser dom. Det är överhuvudtaget en mycket speciell känsla att kliva på en scen tillsammans med Hovet. Alla har en gnista i ögonen ungefär som barn har i ett luciatåg. Som att man vet att man är med om något väldigt stort och att det är nu eller aldrig.

På sommaren åkte vi på turné igen, dels egna gig och dels tillsammans med The Soundtrack Of Our Lives, bob hund och The Hats på Kalas. Jag upplevde igen nåt som jag kände med Skurkarna, det var så mycket folk som turnerade och skulle samsas om saker och jag blev trött och hittade ingen plats i gruppen. Jag fungerar inte med så många människor, antar det påminner mig om skolan och grupparbeten. Jag blev passiv och gömde mig under luvan med Bob Dylans Oh Mercy i öronen. Men det var en hel del roliga konserter och mycket jobb. Det var förresten kvällen innan Kalas hade premiär som vi kom på namnet Hovet. Vi bodde på Grand i Helsingborg och hade en kväll ledigt, gick på bio och satt sen i hotellbaren och kom på det geniala bandnamnet. Men det dröjde till Söndermarken innan det blev ett officiellt namn. Kalas hade avslutning på Universitetsområdet i Stockholm och ett par veckor senare slutade vi vår egna turné på Gröna Lund.

Under våren hade vi spelat in en del av konserthusgigen till en tänkt liveplatta som vi mixade parallellt med dom sista konserterna på sommaren. Jag mastrade liveplattan hos Hoffe i en liten lokal i det gamla parkeringsgaraget på Götgatan som nu blivit galleria. Vi satt där utan fönster inne i en egen värld när hans kompis ringde och berättade att ett passagerarflygplan flugit in i World Trade Center. Vi fortsatte jobba en stund innan telefonen ringde igen och ett till flygplan hade träffat tornen, då gick jag hem till Anna och slog på TV:n och satt sen framför den i två dygn.
I slutet av oktober släpptes liveskivan För dig samtidigt som vi hade turnépremiär på Göta Lejon. Ytterligare en klubb- och konserthusturné följde och här nånstans borde Anna ha förstått att jag inte var nåt äktenskapsmaterial och lämnat mig. Men hon gjorde inte det. Istället åkte vi till Kalifornien efter turnéavslutningen och förlovade oss i ett litet rum på Sunset Plaza i Hollywood. Anna hade en syster i La Jolla, norr om San Diego, och sina föräldrar i Thousand Oaks, norr om LA. Vi firade jul i deras hus med pool och citronträd och Anna visade mig Los Angeles och jag föll som en fura. Allt var worlds biggest, vi köpte till och med våra förlovningsringar på Worlds Biggest Engagementring Store, och vi vandrade Sunset Strip upp och ner och drack Budweisser på klassisk Guns'n'Rosesmark. Vi var där i nästan en månad, besökte Las Vegas och La Jolla och firade nyår i Santa Barbara. Jag hade jobbat hårt och njöt av frukten. Om nätterna hörde vi vildhundar yla från bergen och den ljumma nattluften seglade in från Stilla havet.


2002

Jag behövde en paus nu. Jag orkade inte med mig själv längre. Ville inte höra mitt namn, inte se mig själv på bild, orkade inte göra en enda intervju till. Jag hade inga planer, hade sagt till om ett sabbatsår och telefonen hade slutat ringa. Efter turnéavslutningen i Linköping hösten innan hade jag och Anna stannat några extra dagar och skulle åka bil upp till Stockholm. När vi packade på hotellrummet hittade jag en demo i väskan jag fått nån månad tidigare men glömt lyssna på. Jag satte på skivan medan vi packade och det dröjde bara några sekunder innan jag och Anna tittade på varandra och sa Fan vad bra hon sjunger. Sen sa vi Fan vilka bra låtar och i bilen upp till Stockholm visste vi att vi hittat en skatt. Vi tankade i Nyköpingsbro och jag ringde Lasse Hansson på Universal och sa att han måste lyssna på det här. Elin Sigvardsson hette hon. Lasse kom hem till mig dagen efter och fastnade också direkt. Han frågade om jag ville producera och det var just det jag hade tänkt i hemlighet. Det passade bra nu. Jag ringde upp Elin och frågade om hon ville det och det ville hon.

Att producera visade sig vara mycket lärorikt. Jag blev tvungen att kliva in i Elins låtar som att dom var mina egna. Jag utvecklades som gitarrist och blev säkrare på min intuition. Jag har aldrig känt mig erfaren eller etablerad, men här nånstans började jag förstå att andra kanske ändå såg mig på det sättet.

Jag skrev låtar igen. I byrålådan låg Åt samma håll, Min älskling har ett hjärta av snö och Lång väg hem. Faller låg på skrivbordet. Jag hade stoff, ett liv som rörde sig och jag såg saker mångdimensionellt. Anna tog med mig till Irland den våren och jag kände att jag måste ha påbrå från den gröna ön. Det var som att jag hade Irland i blodet, jag förstod precis. Kanske hade jag levt här i ett tidigare liv. Vi såg band som satt runt bord på inrökta pubar och banjo, mandolin och flöjt träffade rakt in i själen. Så här ska livet berättas. Jag kunde melodierna utan att ha hört dom förut och kände tårarna komma. Jag skulle bli galen av att bo där. Jag skulle bli galen av att inte kunna fånga dimman över broarna, dofterna från pubarna och dom tunga molnen över ängarna på landsbygden. Vi åkte bil tvärs över ön genom Tullamore till Galway och vidare upp mot Connemara. Jag kan inte föreställa mig själva paradiset vackrare än så.


Jag och Johan Persson åkte till Norge under samma vår och gjorde fyra spelningar för att inte få panik. Men mot sommaren blev jag ändå sjuk av att inte spela. Det gjorde ont att se kollegorna ge sig ut på vägarna mot det stora äventyret. Vi gjorde ett undantag på Storsjöyran, jag och Johan igen, och Idde som var där med Docenterna kom upp och gästade.

Den mesta tiden tillbringade jag hos Anna som nu hyrde en etta på Lundagatan. Jag försökte skriva, men det gick trögt. I slutet av augusti åkte jag till Köpenhamn i två veckor för att komma igång ordentligt. Jag bodde på Ottilia Hotell, intill Söndermarken, ett vackert litet hotell med fem rum och en stor trädgård med pilträd. Jag åt frukost ute i trädgården tillsammans med ägarens hund och gick långa promenader i parken när jag inte skrev. Jag visste direkt när jag såg den stora skylten vid parkens entré att nästa skiva skulle få heta Söndermarken. Det är en fantastisk titel. På Hotell Ottilia skrev jag Brustna hjärtans höst och Över gränsen. Det var mindre än jag hade hoppats på.
Under hösten hittade jag och Anna en trea som vi flyttade in i och livet blev ett kaos. Allt skulle göras om och vi skulle samarbeta oss fram till ett gemensamt hem. Vi hade ett badkar i vardagsrummet och alla våra saker låg under lager av damm från golvslipning, kakling och tapetsering. Ikea kom in vårt liv och förstörde våra impulser. Jag bodde några nätter på Hotell Malmen vid Medborgarplatsen för att kunna skriva.

Jag hade en ny A&R på skivbolaget igen, Peter Hart. A&R står för Artists and repertoire, alla på stora skivbolag har typ såna löjliga titlar, Creative Manager, Head of Promotion osv, jag brukar bara säga "min kontakt på skivbolaget". Peter är one of the good guys, OOTGG. Han lyssnar och förstår och bryr sig vilket gör honom oumbärlig i skivbolagssammanhang. Han kan se förbi det kortsiktiga. Nu hade han bokat studiotid i PUK-studion i Danmark, tio dagar i januari med Hovet, en plan var lagd med releasedatum och Anders Larsson hade inte bara satt vårturnén klar utan även släppt biljetterna. Premiären var redan utsåld. Själv hade jag skrivit sex låtar och vår lägenhet var en byggarbetsplats. Jag fick naturligtvis andningssvårigheter. Året hade börjat så lugnt, mitt sabbatsår, och jag hade sett mig själv sitta uppe på kvällarna och sippa på en whisky med TV:n på i bakgrunden och harmoniskt plita ner en rad då och då, kanske måla tavlor också eller skriva en novell.
Jag åkte till Linköping en vecka, bodde på Stora Hotellet och gick aldrig ut. Låten Söndermarken hade påbörjats några månader innan, stoppats undan och tagits fram igen. Nu fick jag den äntligen klar och var mycket nöjd med det. Jag började även på Dunkla rum och Katt över taken. I december började vi repa, ännu utan tillräckligt med låtar. Det var skönt att samlas igen, jag hade saknat Hovet, och vi hade ett enormt flyt i replokalen. Idéer sprutade från alla håll. Det var lätt att jobba. I mellandagarna skrev jag Timglas och även om låtarna var få så kände jag att det satt ihop. Alla sånger passade in på hur jag tänkte mig Söndermarken. Alla utom Katt över taken.


2003

Nyårsafton nolltvå nolltre firade jag och Anna hos Tomas Öhman och hans tjej i Årsta och dagen efter flög jag med Hovet till Köpenhamn, vidare till Århus och sen minibuss ut till PUK Studios utanför Randers. Det här var första gången hela Hovet var i studio tillsammans. PUK ligger långt från allt. Det var samma tanke som jag hade med Singel, att komma iväg och kunna fokusera på vad som ska göras och inte behöva tänka på bankärenden och dagishämtningar. Härute fanns inget att göra och dessutom blev vi insnöade. Man såg kilometer av åkrar åt alla väderstreck från PUK. Dom hade en kock som lagade god mat med råvaror från gårdarna i trakten, hela grisar släpades in i köket och styckades medan vi åt frukost. Hon bjöd även på vildsvin och and till goda röda viner och till lunch serverades danskt smörrebröd.

Det finns två studior i PUK och den andra hyrdes av Brainstorm från Lettland. En eftermiddag när strömmen gick och det blev svart gick vi in till dom och tände ljus, öppnade öl och spelade svenska och lettiska folkvisor för varandra till gitarr och dragspel. En kulturminister skulle blivit tårögd.

Vi jobbade snabbt som vanligt. Efter fem dagar av tio var det mesta redan inspelat och vi tog en dag ledigt. Jag skrev Dom sista drömmarna efter en idé jag haft länge. Jag ringde morsan och kollade om hon hade texten till Ragnar Borgedahls Hum hum från Humlegården, tänkte att den skulle vara kul att spela in. Jag hade aldrig hört originalet, bara hört morsan och farsan sjunga den när jag var liten, men jag hade den ofta i huvudet. Hon hade texten i nån gammal pärm och läste upp den i telefon. Bra text.
Jag var noggrann och fokuserad när jag gjorde Söndermarken, var i och petade i allt. När Hum hum blev en sommarhit ville skivbolaget lägga med den som bonusspår på plattan men jag sa nej. Söndermarken was not to be touched, och Hum hum var inte min sång. Jag visste precis hur jag ville ha det nu, i allt från ljudbild och instrumenteringar till omslag och fotografering. Jag hade hunnit ikapp nu, lite grann i alla fall. Mitt huvud var lugnare och bättre på att koncentrera sig än på länge.
När vi var färdiga med inspelningarna åkte vi hem och började mixa plattan direkt och sju dagar senare skickades Åt samma håll till radion. Vi hade en ny approach, jag hade fått med Anders Larsson på att inte göra några intervjuer, jag var fortfarande så otroligt trött på att bli satt på en trottoarkant med gitarren och vara trubaduren från Linköping som "blivit stor". Det var förlöjligande. Några klåpare till knattereportrar skulle inte få berätta min historia. Universal var inte lika nöjda med det beslutet men det fanns inte mycket dom kunde göra. Vi gjorde ett undantag för Situation Stockholm, en tidning som säljs av hemlösa, och vi spelade i Sen kväll med Luuk men sen var det bra. Vanligtvis vid skivsläpp är det en turné på två tre veckor av in och ut på radiostationer, långa dagar med likadana telefonintervjuer och morgon-TV och meningslösa tack för att du kom och tack för att jag fick komma. Jag var färdig med det. Nu fick det gå som det ville. Jag hade inget behov av att expandera.
Efter skivsläppet åkte vi ut på tjugosex spelningar, mest konserthus, med Elin Sigvardsson som förband. Jag var stolt och hungrig och kände mig mer tillfreds än tidigare på turné. Mest för att jag inte hade några intervjuer som väntade i varje stad. Jag kunde koncentrera mig på att sjunga och spela, däremellan kunde jag vila. Vi avslutade storartat i Säffle.

Till sommaren blev jag tillfrågad att åka med Kalas igen tillsammans med Håkan Hellström. Jag tvekade först eftersom jag inte kände Håkan och för att jag på senaste Kalas-turnén aldrig kände mig orienterad. Men efter lite övertalning sa jag ändå ja. Jag bokade en frukost med Håkan på Kaffekoppen på Hornsgatan för att vi åtminstone skulle ha träffats innan turnén. Vi satte oss på den folktomma, soliga innergården och hittade snabbt våra samhörigheter, pratade om Pogues och Dylan och Evert Taube. Han gick i sydamerikansk stämning, jag gick i irländsk. Det var märkligt att vi inte setts tidigare. Alla hade tjatat så mycket om Håkan och hur bra han var och bla bla bla att jag nästan blivit en surkärring som inte alls förstod vad som var SÅ fantastiskt med honom. Fast jag förstod egentligen precis, jag hade köpt hans första singel samma dag den kom och gått direkt hem till min vän Peter G och sagt Det här är helt fantastiskt, lyssna! Och så lyssnade vi på Känn ingen sorg för mig Göteborg hela eftermiddagen. Och nu satt vi i vårsolen och drack kaffe och skulle bli turnébröder. Det kändes bra. Senare blev det klart att även Marit Bergman, Magnus Carlson, Timbuktu och Her Majesty skulle åka med.

Vi började sommaren med några egna gig innan Kalas hade premiär i Norrköping i början av juli. Jag såg Håkans spelning från sidan av scenen, det var första gången jag såg honom spela, och jag kände mig knäckt. Jag upplevde att jag hade mycket energi men den räckte inte ens till en inandning hos Hellström. Jag tänkte då att det skulle bli en tung sommar, men ju mer vi spelade desto mer triggades jag av honom och mot hälften av turnén hade jag försonats med läget och stämde in i festen där bako

Most Popular Songs (More)

Most Popular Albums (More)

Artists you may also like

Similar genre
Popular on LetsSingIt
New on LetsSingIt
show more artists with similar genre
show this week's top 1000 most popular artists
show all recently added artists

Pictures (3)

Lars WinnerbäckLars WinnerbäckLars Winnerbäck

Fans (75)

BiggerockerGurra30EivindTess_226blue_azi19angel___nightrose88HjarterdamJyniverhelt_galenAdrianHWH02jojo20MissJulietheJessikA_UnIque_
show more (16-31 of 75)

Contributors

leaderboard
activity

Comments (126)